Om vi vänder oss till den kungliga spanska akademin definieras kittling som ett svar på nervös spänning som åtföljs av ofrivilliga skratt och som upplevs i vissa delar av kroppen. Denna definition kan dock behöva omvärderas.
Begreppet kittling har studerats i århundraden. Aristoteles, på 300-talet f.Kr., var en av de första som fördjupade sig i ämnet. I sin bok ”On the Parts of Animals” hävdade han att bara människor är kittliga på grund av deras tunnhet, och de är också de enda djuren som skrattar. Men som vi kommer att upptäcka är denna uppfattning inte helt korrekt.
Forskare skiljer mellan två typer av kittling: knismesis och gargalesis. Knismesis hänvisar till en mjuk kittlande känsla som orsakas av mjuka rörelser på huden. Ur ett biologiskt perspektiv fungerar denna typ av kittling som en skyddande mekanism, som hjälper oss att avvärja insekter eller lindra irritation. Många arter uppvisar knismesis-liknande beteende, som att en ko använder sin svans för att avvärja flugor.
Antropologer tror att knismesis är ett primitivt svar som uppstod för cirka åttio miljoner år sedan. Det är inte unikt för människor utan förekommer hos olika djur som en försvarsmekanism.
Gargalesis, å andra sidan, är en typ av kittling som uppstår genom fysisk kontakt mellan individer av samma art. Identifierad av psykologerna Stanley Hall och Arthur Allin 1897, fyller gargalesis en social funktion, främjar känslomässiga kopplingar och producerar behagliga förnimmelser. Denna typ av kittlande uppstår mellan vänner, mamma och bebis, eller romantiska partners.
När kittling uppstår, färdas signaler från det drabbade området till hjärnan genom samma nervfibrer som är ansvariga för att överföra smärta. Inledningsvis antar kroppen en defensiv hållning som svar på denna känsla. Signalerna når sedan den somatosensoriska cortex, en hjärnregion som är associerad med beröringsuppfattning. Därifrån vidarebefordras signalerna till andra delar av hjärnan, inklusive hypotalamus, hippocampus och limbiska systemet, som genererar trevliga känslor, inklusive skratt.
Denna process innebär en progression från rädsla till en positiv rekylfas, skratt, när hjärnan bekräftar att det inte finns någon fara och att vi befinner oss i en socialt bekväm situation. Denna första försvarsreaktion förklarar också varför vi inte lätt tillåter främlingar att kittla oss, eftersom vår hjärna förblir i hög beredskap i deras närvaro.
Medan nacken, armhålorna och buken är allmänt kända som de mest kittliga områdena, är det intressant att notera att uppfattningen om kittling varierar mellan könen. Män tenderar att känna kittlar mer intensivt, särskilt på fotsulorna, medan de kan uppleva dem mer i erogena zoner.
I en studie från 2019 gjord av forskare från Linköpings universitet i Sverige analyserades aktiviteten i olika hjärnområden när individer kittlades kontra när de rörde vid sig själva. Forskarna fann att i det senare fallet undertrycker hjärnan aktiviteten hos en specifik del av hjärnbarken relaterad till perception, vilket resulterar i en oförmåga att kittla sig själv.
Sammanfattningsvis är kittling ett komplext fenomen med distinkta typer och funktioner. Det involverar en kombination av fysiska förnimmelser, nervbanor och känslomässiga reaktioner. Medan vissa aspekter av kittlande förblir mystiska, fortsätter forskningen att kasta ljus över denna unika mänskliga upplevelse.
