Han riktade paraplyet mot mitt bröst. Det var förmodligen så han viftade med sin pistol den kvällen när han rånade ett kasino i Zagreb. En flintskallig medelålders man tittar på mig dödsallvarligt. ”Journalist”, frågar han. Jag nickar med huvudet. Han bryter ut i skratt, klämmer min näve och släpper in mig. – Jag skojar med dig, jag kom på dig efter registreringen. Sitt ner. Vad ska du dricka?
Vi är i Mustang, på Trpinjska cesta. Glasögonen klirrar vid borden, en man sitter ensam vid fönstret och dricker öl och stirrar på den tanken och Blaga Zadras byst. Här, mitt emot dagens minneshem, låg det inofficiella högkvarteret för rufsade, skägglösa unga män som gick ut framför fiendens pansarförband. De tog hit Zadras kropp. Det var här Vukovar försvarade sig.
Mrđo, vars riktiga namn är Marin Mrđen, är ett av dessa före detta barn. De månaderna under andra halvan av 1991 tillhörde han de gula myrorna. Deras namn, liksom namnen på ökenråttor och Turbo Voda, förblev etsade i den nationella historien. Samma namn idag, decennier efter den hösten och vintern, verkar större än livet. De är medel för politiska beräkningar, de används som vikter på affischer inför valet och de används som argument i ideologiska strider.
Å andra sidan försöker Mrđo inte visa att han är larger than life. Krigets demoner eskorterade honom från en misshandlad ungdom till ett problematiskt beroende. Han betalade vad han hade, nu sitter han i Mustangen, flyttar benet från benet och pratar kallt, utan utsmyckning, om livet före, under och efter tankkyrkogården. – Jag var en dålig soldat för dig, tillbaka i JNA. Jag var inte för armén, jag vet inte hur jag lyckades montera och demontera geväret. Jag skäms inte för att säga det. Jag var inte intresserad av återhållsamhet, jag kunde inte lyssna på dem.
När det sköts sköt jag medvetet ett mål från någon kille. Någon skurk som inte fick komma hem om han inte blev korpral. Officerarna var förbannade – skrattade. – Och hur började det? Den dagen, när det var Borovo Selo, var jag med den bortgångne Slona, med Vinko Budimir. Han var så modig att jag såg på honom som en gud. Han ville att vi skulle gå och hjälpa. Och vi började. Titta, det här är viktigt. Vi var alla väldigt goda vänner. Vi gick i skolan tillsammans, vi var väldigt nära.
När du har att göra med människor som du vet hur de tänker, hur de är i hjärtat, är det mycket lättare för dig. Om vi alla går så går vi alla. Och varför skulle någon, någon tjetnik eller någon sorts JNA… Vem ger dem rätten att ockupera vår stad? Att komma och attackera oss utan att vi försvarar oss? De trodde nog att de skulle gå in, att allt skulle vara över på en dag. Men några andra människor stod framför dem. När de såg att det var jobbigt fick de ändra sina planer. Och det blev svårare och svårare – minns Mrđen.
