Monica, 62, fick diagnosen manodepression för 25 år sedan. Hon immigrerade till Israel ensam från Argentina och stod inför svårigheter. ”Jag var ledsen och de trodde att det berodde på att jag gick upp ensam. På helgerna skulle jag gråta. De trodde att jag saknade hem.” Bara år senare fick hon diagnosen av en psykiater och började ta medicin. Dessa höll henne i balans tills den 7 oktober anlände. De hårda nyheterna ledde henne till en svår känsla av depression. ”För mig har världens undergång kommit. För första gången på 25 år hade jag självmordstankar. De flesta människor har naturliga verktyg för att hantera svåra situationer, det vi saknar, de mentala.”
På rekommendation av läkaren som behandlade henne lades hon in på sjukhus under en dag på Beit Reim i Netanya. ”Det är en slags psykiatrisk avdelning. Det finns psykologer, psykiatriker, ett gym, jag var inlindad”, säger hon. ”Jag kände att jag inte hade någon att stödja mig på. Till och med min man sa första gången att det var svårt för honom att ta emot mig eftersom han också hade svårigheter efter kriget. Jag var där i ungefär en och en halv månad, det här är den längsta perioden jag har varit inlagd på sjukhus i hela mitt liv.”
Noa, 34, gift och mamma till två döttrar, fick diagnosen posttraumatisk stressyndrom. Redan som barn som växte upp i Ryssland drabbades hon av fysiskt, sexuellt och känslomässigt våld. Hon ägnar sig åt digital marknadsföring, men än i dag är det svårt för henne att passa in i en anställningsram. ”I det nuvarande kriget finns det saker som påminner mig om situationer från min barndom. De orsakar ilska, svår depression och till och med självmordstankar. Varje gång något påminner mig om en situation från min barndom är det så svårt för mig och ibland skadar jag mig själv. Jag minns när jag var barn kontaktade jag de ryska myndigheterna när jag utsattes för våld hemma, men de sa att jag vet att de inte kan lägga sig i.
”Nuförtiden väcker svåra situationer i mig minnen av svåra situationer i ett våldsamt hus utan att kunna fly eller få hjälp. Alla historier jag hör om fångenskap påminner mig om detta och svämmar över alla negativa känslor. När jag hörde talas om våldtäkten i fångenskap förde det mig tillbaka till de sexuella övergrepp jag upplevde. Jag kände mig som i barndomen – Återigen, jag har ingen säker plats att vara.”
Aviv Brown, 25, är också en mental överlevande, som berättar om hennes svårigheter med känslomässig reglering som har ökat sedan krigets början. ”Livet har gett mig en ”cocktail” av psykiska störningar. Generaliserat ångestsyndrom, borderline personlighetsstörning, svårigheter att reglera mina känslor vilket gör att jag känner ett brett spektrum av känslor och går från extrem till extrem. Jag har också en hormonstörning, premenstruell depression. Jag tar mycket psykiatriska droger”.
Enligt henne får varje svår berättelse som hon utsätts för under kriget henne att känna identifiering och leder till dysfunktion. ”Att jag lider av svårigheter med till exempel känslomässig reglering gör att jag känner andras smärta på ett väldigt extremt sätt. Jag känner att en svår historia som jag hör om verkligen händer mig personligen. Den senaste perioden har fått mig att stänga in mig i huset. Varje gång en motorcykel eller ambulans åker förbi låter det som ett larm för mig.”
Det som hjälpte henne att hantera situationen var att skapa och göra. Idag producerar hon innehåll för nätverken genom gruppen ’Shecholo Tov’ som hjälper personer med funktionsnedsättning att integreras på arbetsmarknaden. ”Jag är medveten om att det tyvärr har kommit många nya människor som kommer att uppleva trauman efter kriget och jag vill berätta att när man är i mörkret ser man inte ljuset, men allt har ett slut, även de dåliga sakerna.”
Dr Sharon Pelagi, nationell psykolog vid Maccabi Health Services, förklarar att vi alla möter svåra känslor och känslor i krig – rädsla, sorg, oro, känslor av fara eller press; dessa känslor förstärks dock många gånger om hos psykiskt sjuka. ”Även i de vädjanden som kommer till oss ser vi att nöden ökar. Jag föreslår att du använder distraktioner som gör saker lättare, att bli mindre exponerade för nyheter och att använda stödkretsar av familj och vänner, såväl som kortvariga gruppterapier för dem som är bli hjälpt.”
