Tyskland har en vision om en vätgasledning i Östersjön och söker aktivt grönt väte från hela världen för sin industri. Finlands potentiella roll i denna vision är att vara en råvaruproducent som säljer vätgas till tysk industri för vidare förädling, men det väcker frågan om det är i den finska samhällsekonomins bästa intresse.
Produktionen av grönt väte är en enorm investering, som kräver tiotals miljarder euro i elproduktion, elektrolysörer och logistik för rörledningar och fartyg. Finlands H2 Cluster har dock beräknat att värdet av Finlands väteekonomi kan nå 16-34 miljarder euro per år år 2035, och denna vision bygger på att producera vätgas för inhemsk industri, transporter och energisystemet.
Finland skulle kunna ha kapacitet att producera minst tio procent av EU:s utsläppsfria väte till 2030, men det skulle kräva en betydande ökning av elenergiproduktionen. Tysklands starka motstånd mot kärnväte är också en faktor i denna diskussion, eftersom det skulle undergräva konkurrerande teknologier inom väteproduktion.
Konkurrenskraften för grönt väte är fortfarande dålig jämfört med andra former av väte, såsom fossil, kärnkraft och koldioxidavskiljning. Tysklands anti-kärnkraftsinställning beror delvis på dess egna intressen och dess främjande av havsbaserad vindkraft och vätgasprojekt i Nordsjön. Det är uppenbart att Finland måste vara proaktiv i marknadsföringen av sig själv som en idealisk investeringsdestination för gröna väteprojekt, inte bara till Tyskland utan även till Frankrike, Italien, EU och länder utanför EU.
När Tyskland fortsätter att driva sin vätgasvision är det viktigt för Finland att hävda sig som en stark kandidat för gröna industriinvesteringar. Detta inkluderar marknadsföring till länder utanför Tyskland och EU, samt att ta upp debatten om definitionen av grönt väte.
